jag har klappat och kramat och pussat min katt för sista gången. hon väger mindre än ett mjölkpaket för hon har slutat äta. i filmen submarine säger de något om att husdjurens död hjälper en att hantera att människor dör. det finns nog en sanning i det, men samtidigt kan jag inte hantera att någon överhuvudtaget går bort. jag har så otroligt svårt att förlika mig med döden. att någon ena dagen finns för att nästa dag vara borta. och vet inte om jag nånsin kommer vänja mig vid tomheten och tystnaden när ingen katt möter mig i dörren hemma hos mamma och pappa. de senaste åren har jag ibland fått för mig att astor trippat förbi i hallen och kanske kommer jag framöver ibland även höra amandas glada jamanden. jag hoppas det, om det innebär att jag aldrig glömmer dem.

försöker fokusera på allt fint hon fört med sig. men det lättar knappast sorgen över det faktum att jag snart förlorar en familjemedlem, min lilla bebis - en sjuttonårig kattdam som funnits med så länge jag kan minnas. jag får ibland för mig att man sviker henne för att hon inte bara får somna in på egen hand när kroppen ger upp helt och hållet, som om avlivningen skulle signalera att hon blivit en börda för oss. men samtidigt vet jag att så inte är fallet, och det tror jag även att hon gör. det är inte humant att hon ska behöva plågas in i det sista. hon har fått små epilepsianfall ett flertal gånger under den korta tid jag var med henne i helgen och varje gång var det som en kniv i hjärtat för när anfallet var över såg hon alltid så rädd och ledsen ut. vi som älskar henne hjälper henne bara att få ett slut som hon förtjänar, ett slut med så lite lidande som möjligt.

i natt satt jag och kim i trappen, han med katten i knät. hon kurrade och såg så lycklig ut medan vi grät och strök henne över ryggen. sedan fick hon sova med oss. det var ett fint avslut.

sov gott, lilla fina kissen ♥