En vrickad röra. Det var som jag misstänkte, ändå slog det mot mig som en iskall våg. Önskar att jag inte var en sådan som vill veta. Egentligen vill jag inte veta, jag önskar ju verkligen att jag inte visste! Det är så sjukt att jag vet, för vad ska jag göra med den informationen? Det skaver. Och jag är korkad om jag inte släpper taget en gång för alla. Jag tror mig veta hierarkin och aldrig att jag skulle bli vald först. Men kanske blir ingen vald alls. Måste motvilligt erkänna att denna sista tanke är en tröst. Och vill jag ens bli vald eller försöker jag bara rädda min stolthet?

Har knappt kunnat koncentrera mig på läsningen idag utan mest tänkt på min lilla mamma. Snacka om att hon haft tur i den stora oturen. Imorgon opereras hennes hand så att lillfingret åter får kontakt med resten av handen. Först när min mamma är hel igen kommer mitt hjärta att lugna sig.