Den längsta dagen på länge. Vaknar 07.15 i Flen. Hör mammas röst; hon skulle ha varit hemifrån för drygt en kvart sedan. Blir nyfiken och tvingar upp mig själv ur sängen. Hittar henne chockad i en fåtölj. Hon har trillat på cykeln på väg till jobbet. Jag kan inte hantera sådana situationer men det ordnade sig ändå. Grannfrun som är sjuksköterska kommer förbi för att se över och plåstra om sår och onda kroppsdelar. Jag frågar om jag ska stanna i Flen men mamma säger att det bara är för henne att ringa pappa eller grannarna om hon behöver hjälp. Så jag stoppar om henne för att sedan bege mig mot tåget till Uppsala. Det värker i hjärtat när jag tänker på min lilla mamma.

Försöker förbereda mig ytterligare för essäopponeringen på tåget men är vilsen i huvudet. Är zombie och halvsover mest. Gör ungefär detsamma när det väl är dags för seminarium.

Äter dressingdränkt burgare som kvällsmat på Max tillsammans med Julia, Tilda och Kim. Den förstnämnde var tvungen att gå så vi andra satt själva kvar och flummade. Ibland är jag mer korkad än jag anat. Jag kan inte skylla på en flygresa från Rom med ankomst i Sverige klockan sju imorse som den ena av oss, liksom. Eller en (lika) händelserik helg som den andra. Kan i och för sig skylla lite på incidenten i Flen. Nåväl.

Vandrar på stan med Tilda. Jag råkar köpa ett par skor. Hon råkar göra detsamma. Virrar runt med hennes punkterade cykel. Köper fyra Fifty-Fiftyklubbor och livet är underbart på ett knyck. Åker buss hem.

Har sedan dess slipat på teaterrecensionen och livet känns snarare segt än underbart. Vet inte vad jag ska göra nu. Kanske borde passa på att lägga mig skapligt. Smälta denna händelserika dag och vara tacksam för att det värsta som den resulterade i var ett brutet lillfinger, ett knäckt revben och en hel del blåmärken...