Jag skriver blogg nattetid. Det är lite farligt. Det är då man släpper ut det som brukar gömma sig längst inne. Sådant man inte vill titta på annars. Oh, nu blev jag precis jättelycklig! Har gått runt ett tag och grubblat över en sak som jag lovat mig själv att inte glömma. Och nu kom jag på vad det var.

Men det var inte det jag skulle skriva om. Å andra sidan kan jag inte komma på vad jag hade planerat att skriva om, så jag ska bara låta hjärnan leka fritt.

Det finns stunder då jag ångrar det jag gjort och sagt. Den jag var. Men vad jag än gör kan jag aldrig ändra på dåtiden. Varför ska jag då ha ångest över det som varit? Dessutom vet jag inte vad som kommer hända i framtiden. Så varför ska jag ha ångest även över det som komma skall?

Ångest är skönt ibland. Det släpper lös monstret som vill tugga på själen. Jag tycker att man ska känna att man lever. Lite dåligt ska man må, för att riktigt uppskatta de stunder då man mår bra.

Mitt huvud beter sig som att jag har gråtit. Det svider lite i ögonen. Näsan är täppt. Men jag har inte gråtit. Än.