Jag läser på inför vårt basgruppsmöte imorgon. I kapitlet Den sköna stilen i Kurt Johannessons bok finns det flera stycken som drog upp min irritation till ytan. Varför är vi svenskar, och har alltid varit, så fega? Neutralitet i allt. Men den där neutraliteten är bara just feghet! Och om någon har starka åsikter och vågar vara annorlunda, då ställer vi oss direkt i försvarsposition och tycker att den där personen är mycket irriterande. "Varför gör hon sådär? Usch vad hon är jobbig!" Men vadå jobbig? Vi borde alla imponeras av de som vågar ha en åsikt, som vågar stå upp för sin sak. Istället är vi rädda. Vi vill ju vara lagom. Jag ska inte förneka att jag brukar vara en av dem. Men nu när jag läste i min bok om när Olof Palme höll tal mot USA's bombningar av Hanoi 1972 (som de gjorde när Vietnamkriget borde ha varit slut), om hur han vågade uttala sin åsikt, då känner jag mig ynklig och feg. Då kände jag att jag verkligen vill ändra på mig. Han vågade säga vad han tyckte, trots att han var statsminister i lilla neutrala landet lagom som just därför - enligt många - inte borde få ha en åsikt. Han fick så mycket skit för det, från USA och många andra länder. Nu vet jag inte om jag är en stor beundrare av just Olof Palme. Det är lite svårt att bedöma honom när jag inte levde under hans tid och inte känner till så mycket som krävs. Men jag imponeras så av hans sätt att uttrycka sig. Att han kastade sig ut i ett hav av ovisshet. Att han vågade. Och om man ser till enbart detta, gör det mig extra arg att någon tog sig friheten att mörda honom. Den där fege mördaren ville nog att vi skulle fortsätta vara lilla landet lagom.

Jag önskar att jag inte vore feg. Därför ska jag försöka ändra på mig.