Reccegasque imorgon. Och jag som på nytt blivit folkskygg.
Så känner jag ofta att jag skulle vilja göra. Liksom kura ihop mig till en liten, liten boll för att sedan explodera och sträcka ut mig. Varför vet jag inte. Kanske för att jag bär på en massa strunt som jag borde göra mig av med, då de egentligen inte är något värt att bära med sig.
Det är alltid så negativa toner i min blogg. Jag förstår att folk inte orkar läsa eller kommentera. Det jag dock inte riktigt kan förstå är att andra inte förstår, eller framför allt accepterar, att detta är jag. Jag har svårt att se det ljusa i livet. Det bara är så. Och det är inte lätt att ändra på sig. Det borde alla veta. Jag orkar inte höra på reprimander om att jag ska sluta skriva om deppiga saker eller mystiska texter som ingen förstår. Jag orkar inte. Jag skriver faktiskt inte för att folk ska kommentera. Jag skriver av mig. Jag skriver för mig. Och visst, många gånger är detta inte rätt plats att skriva vissa saker då vet som helst kan läsa det. Men det är å andra sidan inte så att jag nånsin skriver vad som pågår allra längst inne. Så dum är jag inte.
Jag har ingen inspiration längre. Vad ska jag skriva om? Det är väl knappast någon som är intresserad av hur jag spenderar mina dagar?
Nej, usch. Nu är det sannerligen för dystert här. Jag vill verkligen inte att andra ska må dåligt när de läser min blogg. Det är aldrig så att jag skriver deppiga saker för att jag vill dra ner andra i träsket. Jag antar att jag helt enkelt har fastnat i en negativ bana. Det går på automat. Men jag har heller aldrig varit en tjej som kunnat skriva om lycka. Jag vet inte varför. Jag har ju haft en underbar barndom. Åtminstone har jag haft underbara människor i min omgivning. Det är nog mig det är fel på. Det är jag som är i krig med mig själv. Det är bara jag som kan lägga ner stridsyxan. Och tro mig, jag önskar jag kunde göra det precis just nu.
Om man inte har en blogg för att kunna skriva av sig, vad är den då till för? Du har rätt att skriva precis vad du vill, hur pass deppigt som helst, om det bara får dig att må bättre. Lätta lite på trycket kanske man kan säga. Inte skiver du dagbok för att någon ska kommentera osv? Detsamma gäller väl egentligen en blogg. Du gör det väl för din egen skull, inte andras? :) <3
precis, det är klart att du ska skriva vad du känner i bloggen! det hade varit en annan grej om du hade varit en så kallad modebloggare, för sådana verkar ju officiellt sett aldrig må dåligt och gör de det så döljs det väl under ett rosa idomin-läppstift. men det här är ingen modeblogg. du behöver inte ha någon fjantig fasad för dina läsare, för de som läser är vi, dem som bryr sig om dig, och vi ser mycket mycket hellre att du skriver det du känner än att du bara stänger det inne. vi vill veta vad som pågår i ditt liv, och är det dåliga saker, så okej, då vet vi det och kan förhoppningsvis muntra upp dig lite. du får aldrig någonsin tro att du drar ner någon i träsket för att du skriver någonting mindre glatt. man väljer ju faktiskt att läsa en blogg och vi som har valt att läsa din följer dig i vått och torrt, alltid. okej? <3
Jag hoppas att du inte exploderar. Eller. Jag vet faktiskt inte, kanske vore det bra om du kunde explodera lite för att få ur dig allt jobbigt som vill ut. Eller något. och isåfall är det ju bra om du kan explodera lite, utan att gå sönder helt. Gosh, det låter förvirrande. Jag borde nog vara tyst istället. Möh, vaddå, är det folk som har gnällt på hur du är eller det du skriver? Isåfall har de ju alltid valet att inte läsa, I would say (: Dessutom så jää, one blir inte nedtyngd, one vill bara hjälpa. Och to be honest så är jag precis likadan själv. Eller nu vet jag ju inte 100%-igt hur du är, men jag är en naiv unge med alldeles för stora förhoppningar kring det mesta som samtidigt är altogether cynisk och hela tiden blir kallad för pessimist (även om jag skulle föredra att kalla det realist)och oftast är lite melankolisk i allmänhet. Så, jä, alltså, jag vet hur det känns när folk gnäller på ens humör/nedstämdhet, till viss del förstår jag dem ju, men det är tyvärr inte så att man automatiskt blir glad/happy/positiv hur mycket man än vill det själv liksom. Well, the conclusion eller det jag vill få fram genom den här jobbiga kommentaren är väl mest att jag vet hur det är och att vi är on your side anyways, obviously :D
Ni skriver så mycket fint :) Och ja, det har varit folk som har klagat och tyckt att jag ska sluta vara deppig. Men det är lite som att tvinga på ett lock på en överfull burk. Och det är ju verkligen så att man inte måste läsa bloggen. Det är ju inte som att jag tvingar nån under pistolhot!
Tack för att ni är så otroligt fina vänner! <3
