Det känns lite som att jag måste skriva nåt för att jag inte ska bli igenkorkad, men oj vad jag är trött. Kanske för att jag drömmer när jag borde sova. Kanske för att jag drömmer när jag borde röra på mig. Kanske för att jag drömmer när jag borde göra något annat, vad som helst.

När någon dyker upp är det lätt att hoppas, lätt att surfa på vågen trots att man vet att man inte borde. Man får plötsligt för sig att det ska vara jag och han. Inte ens när det tydligt pekar åt andra hållet ger man upp. Men så en dag tar man sig i kragen och säger "Hej livet. Jag antar att det är du och jag nu. Förhoppningsvis inte alltför länge, dock."