Kallsvett på utsidan och i själen. Psykiskt mår jag i och för sig bättre än vad jag många stunder gjort men min kropp är förskräckligt förkyld. Och jag gillar inte att jag i sjukdomstider har extra lätt att se tillbaka på stunder (låt oss kalla dem "stunder från i somras") då jag mådde så bra att det oundvikligen inte fanns något annat än ett slut som heter "det var för bra för att vara sant", för bra för att det skulle få fortsätta till en saga med framtidsslut.

Jag säger inte detta för att starta någon (idiotisk) tävling, men jag har svårt att föreställa mig att det finns någon som kan älta som jag. Det är inte något man vill vara bäst på. Jag försöker bättra mig. För att jag ska kunna bättra mig måste jag väl prata med mina vänner för att få perspektiv? Men när jag pratar med mina vänner så är älta allt jag gör. Det är som en knasig, ond cirkel. Kanske finns denna cirkel bara i mitt huvud. Jag överanalyserar ju allt, så det är inte omöjligt.

Det som skaver mest är att jag ständigt är arg på livet för att det är orättvist. Hur positivt jag än försöker tänka, återkommer jag ständigt dit. För jag fick inte det jag blev visad och som jag, om så blott för en sekund, trodde att jag skulle få. Retsamt och frustrerande är det minsta man kan säga. Vad vill densombestämmer att jag ska lära mig? Vad måste jag göra för att förtjäna något fint?