Klockan är nu fyra på natten (morgonen?) och jag har ännu inte somnat. Får ingen ro. Men när den väl infinner sig vill jag drömma fint och glömma innan jag vaknar. Om jag vaknar och minns en fin dröm som överträffar verkligheten blir jag lite smått ledsen i ögat. Tyvärr minns jag det mesta jag drömmer. Och det verkar som att min enda chans till det jag önskar mig finns i drömmarnas värld, sa hon bittert.

Jag går in i ett stort rum fyllt med människor. Kanske är det på en flygplats. Allting snurrar omkring mig. Det finns ingen fast punkt, ingen trygghet i vimlet. Förrän jag känner honom i luften. Och jag vet plötsligt hur det är att existera när min blick bara flyktigt möter hans. Rummet med alla stressade människor har slutat skrämma mig. Han tar min kalla hand i sin varma och hans värme täcker min kyla. Jag lägger min lediga, desperata hand på hans bröstkorg. Vill vara nära hjärtat. Undrar hur hans kan slå så lugnt när mitt rusar och minns att jag reflekterade över detta när vi sågs sist. Han böjer huvudet och kysser min panna. Jag tar ett halvt steg framåt så att jag andas hans doft. Hans läppar vilar mot mitt öra. Han säger ingenting. Jag fäller en tår han inte ser som landar på hans tröja. Behöver höra honom säga något, vad som helst. Det här kan vara slutet på vår början och om så är fallet fick slutet åtminstone en fin början. Men jag står inte längre ut med tystnaden och att andas en doft jag kanske måste ge upp. Fångar hans blick. Denna gång vågar jag kasta mig in i hans ögon. Det är nu eller aldrig. Tvekar. Vill finna de rätta orden. "Vad händer nu?" säger jag till slut och slungas samtidigt tillbaka till en sommar flera år tidigare. "Det du vill ska hända" säger han och visar med sitt leende att även han minns. Och jag vet att vi vill samma sak.

Det är bara en av alla mina drömmar. En saga, skulle man också kunna kalla den. Framöver ska min blogg behandla min oerhört intressanta vardag.