Behöver något att tro på, något mer än ett "kanske" eller "det finns en chans till lycka någon gång i framtiden men det kan vara imorgon likväl som om tio år". Jag är en person som måste ha något konkret som gestaltar meningen med livet. Jag måste ha något att se tillbaka på och något att se fram emot, särskilt då jag har svårt att vara lycklig i nuet. Det är trist att det ska vara så, men det är svårt att vara någon annan än sig själv. Jag kan känna någon annans känslor lika lite som jag kan stänga ute mina egna. Självklart kan jag ändra mitt tankesätt, men sådant kräver både tid och ork och det är något jag inte har för tillfället.

Förresten: Ena stunden har jag bestämt mig för att skriva det jag tänker och känner och fråga det jag undrar över, men i nästa är det mitt nya och starkare jag som talar och som säger att jag klarar mig ändå. Vem är det egentligen bäst att jag lyssnar på?