Nu är jag nästan sådär fint förvirrad igen men jag vet inte om jag vågar insupa känslan denna gång. Det finns inte mycket (knappt något alls) att falla tillbaka på. Det är för tidigt, det kanske inte finns något alls. Samtidigt är det nu jag måste ta chansen och se om det kan bli en bra höst 2010, vad gäller sådant jag inte får uppleva särskilt ofta. Det var inte längesen jag badade i mörker utan egentlig framtidstro. Jag vill därför inte klättra för högt nu - ju högre jag har klättrat, desto mer ont gör det om jag faller ner igen.

Det verkar nog som att jag även nu analyserar för mycket. Ja, det vet jag att jag gör. Det är helt enkelt så jag hanterar livet och allt som det kastar på mig.