Och hundratusen röster skriker efter något mer.
Ständigt vill jag ha bekräftelse. Ständigt vill jag höra någon säga det som jag någonstans djupt inom mig redan vet, det som jag vägrar uppmärksamma. Men sällan tar jag åt mig av det fina och kloka som sägs varje gång jag tjatar. Om jag hade tagit åt mig så hade jag slutat kräva bekräftelse för länge sedan. Åh, vad tjänar det då till att fina människor säger fina saker när jag inte lyssnar?
Jag vill ha svar på allt. För mig måste det finnas en logik i varje händelse, i varje ögonblick - och innan jag hittar denna logik kan jag inte släppa taget. Ingenting får heller lämnas trasigt. Då och då försöker jag laga sådant vars förfall jag inte ens har bidragit till. Detta gör mig till en människa som ibland har svårt att sympatisera med dem som har en annan uppfattning av saker och ting. Det är inte så att jag alltid vill ha rätt och vara världsbäst; det skrämmer mig när saker och ting visar sig vara på ett annat sätt än det jag föreställt mig. Då rasar något i min värld. Och om jag är dålig på att lappa ihop sådant som egentligen inte rör mig, är jag om möjligt ännu sämre på att sätta samman mig själv.
Och jag är rädd för att falla, på alla sätt och vis. Varje gång jag trillar ner är jag rädd att jag aldrig ska kunna klättra tillbaka igen. Varje gång jag trillar är jag rädd att det ska göra mer ont än den förra. Jag må blotta mycket av mitt inre i denna blogg och i samtal med mina vänner, men jag är ändå någonstans fruktansvärt rädd om mitt allra innersta - om mitt hjärta. Det är så lätt att knuffa mig över kanten. Hur lätt är det då inte att mosa mitt hjärta?
Jag vet att jag ofta behandlar mig själv fruktansvärt illa, exempelvis när jag inte rör på mig eller när jag inte äter eller när jag tänker dumma tankar om mig själv (som att jag inte klarar att ta beslut på egen hand eller att jag ständigt gör bort mig). Jag vet. Det är bara jag som kan ändra på det faktum att jag tänker för mycket, att jag vrider och vänder på allt. Det är bara jag som kan få mig själv att inse att jag är värd att räddas.
Jag kan laga mat, jag kan leva. Jag måste stå på egna ben. Jag måste tro att jag klarar det.
En sista korkad tankegång som jag delar med mig av: Ibland önskar jag att jag vore någon annan. Exempelvis någon som inte tänker och reflekterar såhär alldeles för mycket som jag gör.
Ett försök att vara mindre korkad: Men vem skulle då vara jag om jag var nån annan? Det är nog ganska bra att jag är jag ändå. Och jag hoppas - och vågar till och med tro - att det betyder nånting för mina nära, för världen.
jag vet precis hur det är. jag känner mig faktiskt flera år yngre och omognare idag än vad jag gjorde när jag var tonåring. faktum är att jag var en rätt cool tonåring som inte tog skit från någon och som skyddade sitt hjärta och sina känslor (kanske på ett fegt sätt men ändå). på gymnasiet kunde jag dricka massor av shots och dansa tre dagar i veckan men ändå skriva mvg på alla prov. jag hade helt enkelt en kraft och en vilja som jag inte har idag. nu är jag 21 och sedan länge nedbruten. så känns det i alla fall. jag är svag och ömtålig. det känns som att jag går sönder av småsaker varje dag.
och precis som du skriver: jag äter inte ordentligt, rör inte på mig, tar inte hand om mig själv. det här har kommit de senaste månaderna och jag vet inte vad som händer. det enda jag vet är att jag bestämt mig för att ta mig ur det och bli den där "coola" tjejen jag en gång var.
jag är beredd att göra nästan vad som helst för att lyckas.
vi måste börja tycka om oss själva igen. respektera oss själva och inse att vi är bra och fina även utan bekräftelse. okej?
ja, tillsammans kan vi göra det! :)
