Det är nästan som om han och jag - vi - hittills har bestått av ett långt sommarlov. Det började på allvar när våren gick mot sommar och B-uppsats gick mot ledighet. Nu har det varit vi i fyra månader. En tredjedel av ett år. Jag räknar inte timmar och tänker inte på detta varje dag, men slutet på sommaren för oundvikligt med sig en reflektion över de senaste månaderna. Fortfarande känns det ganska ofta lite för bra för att vara sant. Och jag svävar på ett väldigt kimmigt moln.

I veckan börjar så åter skolan på allvar. Vet inte vad jag ska skriva om i min 25 sidor långa C-uppsats i retorik men jag kanske drömmer fram en finurlig idé.

Tänkte avsluta med lite gnäll och konstatera att det verkligen är hur idiotiskt trist som helst att sova ensam när allt man vill är att begrava näsan i en varm hals. Jag sover ensam kanske en natt i veckan nuförtiden men denna enda natt är en natt för mycket. Hoppas han är beredd på att vara min värmekälla hela vintern och därmed finnas till hands vareviga natt. Närå, så krävande är jag inte såvida jag inte är mitt uppe i en megasaknad. Och jag bara saknar'n "lite" (ehrm) just nu och blundar för det faktum att senast vi sågs var i förmiddags.

Har haft en fin familjehelg i Flen där huvudaktiviteten var mormorsfirande, kramat mor och far adjö och imorgon ska jag jaga böcker på biblioteket samt en kalender på bokhandeln och slutligen ta tåget till Uppsala.