En kväll förändrade mitt liv. Jag vaknade, tvingades ut i den oberäkneliga verkligheten. Det jag trodde att jag visste blev motbevisat, det jag trodde att jag kunde låta bli att känna slets fram av hans alkoholmodiga ord, det där leendet vars motsvarighet icke existerar, hans varma hand, en oändlig kram, doften vid nacken. Av det oundvikliga i alltsammans. Var den enda som inte hade fattat tidigare. Hade väl vägrat inse. Vägrat tro att jag kunde vara den personen för någon annan. Så envis, så korkad.

Och jag vill inte fortsätta ha en gnagande känsla av skuld. Det råkade bara bli så att två människor möttes och upptäckte att de borde vara med varandra. Man måste följa sitt hjärta. Är det inte nästan alltid någon som blir ledsen? Jag försöker intala mig själv det. Och det är som det ska vara nu. Så känns det. Men jag är ganska partisk. Och en aning kär, misstänker jag.