Snart är det höst. Den är förmodligen redan här, men väljer att smyga inpå oss framför att direkt dränka oss i röda och gula löv. Förra året var höstens ankomst något som skavde på min själ. Den innebar inte bara slutet på den varma sommaren och friheten den innefattade, utan också slutet på bekräftelsen jag hade kommit att behöva så mycket. Den innebar också början på en ny kurs och jag hanterar inte utmaningar särskilt väl. Åtminstone möter jag dem inte utan oro och nervositet.

Men i år... I år kan hösten inte störa mig. Visst sörjer jag att solen och värmen alltmer innesluts i mörker och kyla, visst oroar jag mig över höstterminens C-kurs i retorik. Men jag har nånting jag aldrig haft förut. Jag är inte glad varenda minut på dygnet men jag har något som hjälper mig att kämpa emot dumma tankar och dystert väder.

Den här sommaren har jag i princip varit lika lat som förra året, förutom att jag läst en sommarkurs. Jag suckar lite irriterat när jag tänker på hur lite tid jag har spenderat utomhus. Men å andra sidan är det så sjukt värt det för jag har varit inomhus med min favoritperson. Jag har haft sol i själen nästan varje sekund då jag inte haft solsken mot huden.

Jag struntar i att jag inte solat mig särskilt brun denna sommar. Jag struntar i att jag inte tagit ett enda dopp i sjön. Jag är så lycklig som har fått kramas i en vardagsrumssoffa medan solen lyste in genom fönstret.