Idag blev armar och näsa lite brunare än igår. Och jag inbillar mig att min hjärna blir lite mer intelligent för varje sudoku-puzzle jag löser (och är lycklig över att jag löser de flesta så snabbt).

Ibland kommer jag på mig själv med att längta så efter barn. Att ha någon mjuk och len att nosa på, någon som är liten och liksom verkar vara utformad så att man ska gråta av lycka varje gång man ser den. Man vet inte vad denna någon ska heta för det finns så många fina namn. Denna någon upptar nästan alla ens tankar, så man inte har tid att tycka synd om sig själv. Det är någon som man blir mer och mer stolt över och vill visa upp för andra, någon vars knän man alltid är redo att plåstra om och någon vars lilla hand man alltid håller. Någon man läser och visar Astrid Lindgrens mästerverk för. Någon man får återuppleva barndomen tillsammans med. Någon man håller om när den gråter. Någon man skyddar från världens monster. Någon som så småningom får hår på benen, och kanske även överläppen. Någon vars studentskylt man klär med det pinsammaste fotot man kan hitta. Någon man kan få skjuts av på äldre dagar. Någon till vem man säger "En dag är jag borta, men du vet att jag alltid kommer älska dig."

Men det dröjer nog. Och det är förmodligen ganska bra, för när man är ung behöver man sin egen tid.