Nu är min hjärna överfylld med polysemi och resonans och ikoniska tecken så jag tänkte lägga ner pluggandet för dagen. Istället börjar jag fundera på annat.

För jag kan inte riktigt låta bli. Att undra vad som hade hänt. Om jag hade tagit ett djupt andetag och klamrat mig fast vid ögonblicket och dendär, och sedan inte släppt taget. Kanske hade jag nu haft något att vara oändligt lycklig över. Vem vet vad som hade hänt om jag för en gångs skull hade vågat? Men jag ska inte hata mig själv för det. Kanske tycka lite synd om för att jag är som jag är, men samtidigt skratta åt det.

Nej, nu ska jag se om Jessica vill sjunga lite mer duett. 'Jakten på Julia' inspirerar. Huhu.