Jag har sedan länge accepterat att han inte pratar om sina tankar och känslor alls lika mycket som jag. (Jag känner faktiskt få som hanterar saker genom att prata med sina närmaste till den grad som jag gör.) Kanske är det denna skillnad oss emellan som gör att jag fortfarande måste nypa mig i armen ibland. Trots att jag vet att jag måste ha känt mer än vänskaplighet mellan oss nästan sedan vårt första samtal så vägrade jag inse det förrän jag möttes av hans känslor. Det känns som att jag hamnade rakt ner i det här utan att riktigt veta var det började för mig, men framför allt för honom. Men jag förväntar mig inget annat och jag kan och tänker inte begära att andra ska ventilera sitt inre bara för att jag ofta gör det. Kanske vill jag mest bara ha bekräftelse på att det inte vilar någon slags förbannelse över det vi har; att vi gjorde rätt i att välja varandra trots att någon annan blev sårad, att vi inte är fel. Vet inte vem som skulle kunna ge mig den bekräftelsen eller om jag ens behöver den egentligen för jag känner mig tvärtom verkligen trygg. När det kommer till kritan vill jag bara kunna sluta älta sånt här. Från och med nu ska jag försöka komma ihåg att mitt behov av att prata om saker även innefattar behovet att skriva om det. Och att jag kanske ska lugna mig på båda punkter och istället bli bättre på att lugna mig själv innan mina tankar eskalerar.

Det viktigaste och bästa är ändå att när vi är intill varandra finns inte dessa tankar. Då finns bara vi och det känns som att det är precis så det ska vara. Jag trodde att jag var en sån som behöver romantik och stora ord men är glad att jag hade fel om mig själv. Romantiken och de stora orden vilar i de ändlösa omfamningarna och de talande blickarna och det är så jag vill ha det. Mycket av det fina vilar också i alla vardagliga detaljer som gör att det här känns så rätt. Vi är en lat liten enhet; spelar the Sims en hel dag, skedar framför filmer och serier, äter från samma tallrik, dricker ur samma glas och diskar aldrig. Och jag behöver bara titta på honom för att bli varm och glad. Det gör mig lycklig.