Det här med att ha en pojkvän. Kom att tänka på att vissa saker som jag på förhand trodde jag skulle ha problem med inte alls visade sig orsaka mig något vidare huvudbry. Som att hålla hand på stan, våga visa att han är min. Pussa eller krama honom medan mamma och pappa står bredvid. Det vill säga känna mig helt avslappnad i min roll som flickvän (vilket jag igår varit i tre månader, tjohooo).

Men såklart dök det istället upp sådant jag inte hade föreställt mig innan. Som att jag skulle sakna honom minuter efter att vi skiljts åt. Jag kan leva på doften, värmen och mjukheten vid hans hals hur länge som helst. Det är både skräckinjagande och fantastiskt att låta någon komma nära och att få komma nära. Man är mer sårbar och samtidigt mer trygg än man varit tidigare.

Förresten är han så mycket klokare än jag, vilket jag nog redan har konstaterat tidigare. Han har realistiska och logiska åsikter medan jag ofta styrs av mina känslor. Känner mig ofta så korkad när jag ska förklara anledningen till mina åsikter. Ja, jag är en känslomänniska och berörs så oerhört av historier om svältande barn och rasistiska idioter. Jag är arg på ett helt land för att det finns ett antal knäppskallar där, exempelvis förre presidenten Bush jr eller Sarah Palin. Jag bryr mig inte ett dyft om yttrandefrihet utan muttrar att alla rasister borde fängslas (i mina mest arga och uppgivna stunder tycker jag att de kanske till och med ska skjutas) på grund av sina åsikter. Nej, ingenting blir bättre om man skulle göra så. Det vet jag. Egentligen menar jag ju bara att jag är så ledsen på världen för att det får finnas en massa ondska, hemskheter och störda människor. Hoppas han inte i smyg börjar tycka att jag är en knasig idiot.