När jag vaknade i morse ville jag somna om, bara för att se fortsättningen. Drömmen var en blandning av min egen screwed-up fantasi, True Blood och Vampire Diaries. För många vampyrer i mitt liv, kanske?

OBS! Följande har ingenting med verkligheten att göra (aw, too bad...):

Jag minns inte hur allt började, men plötsligt satt jag vid ett stort bord ute i skogen med en mängd personer. De flesta okända, ett par var mina real life vänner (Sara är dock den enda jag minns att jag såg) - och så var det tre huvudpersoner.

Det var uppdukat med en massa BigPack-paket med innehåll som liknade chokladglass, men som uppenbarligen var fruset blod (?!). Mitt emot mig satt Alexander Skarsgård som sin karaktär Eric Northman (True Blood). Jag sa (på engelska, antar jag): "Jag måste nog ha lite riktigt blod, så det inte händer en olycka här bland människorna. Jag är ju ny som vampyr." Uppenbarligen hade jag sagt nåt knasigt, för alla tittade på mig med frågande uttryck. (Såhär i efterhand är det ju tvärtom på nåt vis, att jag borde dricka såntdär syntetiskt blod för att vänja mig av med människoblod. Om man nu vill analysera det hela.)

Det verkar som att jag skulle låtsas att jag var med i True Blood. Som om jag var skådespelare. Jag skulle iallafall låtsas att jag inte kunde svenska och därmed inte förstod när Eric pratade med sina sidekicks. Plötsligt såg han hungrig ut. Jag var inte längre vampyr (men det var jag kanske aldrig ändå, som sagt) utan var Elena i Vampire Diaries. Eller, jag var Elena men ändå mig själv. Jag låg i Erics knä som om jag var en bebis. Han drog fingret över min hals. Och jag visste att han ville - att han tänkte - bita mig. Jag visste vem jag skulle ropa på, vem som skulle komma till undsättning. Stefan (vampyr i Vampire Diaries) var snabbt där och räddade mig.

Jag vet inte om Eric blev arg för att Stefan räddade mig, men det blev Damon (Vampire Diaries, även han vampyr och Stefans storebror för er som inte vet det) av nån anledning. Han sa det inte, men jag visste ändå att han resonerade så att om han inte fick mig, skulle ingen få mig. Han skulle hellre döda mig än låta mig vara med Stefan. Damon gick till attack, men alla andra kom till mitt försvar och han försvann. Stefan höll om mig.

Jag var lättad till en början, men sedan blev jag orolig. Jag hade visst odefinierade känslor för Damon. Och jag ville att han skulle komma tillbaka så att jag kunde prata med honom, så att jag kunde trösta honom. Jag sprang runt i skogen och ropade hans namn. Till slut kom han gående, och jag rusade fram och omfamnade honom.

Sedan ringde mitt alarm. Jaha, där har ni beviset på att jag drömmer minst sagt underliga saker.

Vet inte om jag skulle vilja vara polygamist. Men att få uppmärksamhet sådär som jag fick i drömmen, det var inte helt fel.