När jag är rädd att jag ska vara jobbig blir jag så självmedveten och det får just den effekt jag inte vill ha. Och jag är så trött på det här. Att jag ska vara såhär. Och nuförtiden kan jag inte ens gå ensam på stan. Det känns som att alla stirrar och tycker jag ser konstig ut. När man tänker så, ja då ser man ju konstig ut för man kryper ihop och försöker försvinna. En ond cirkel. Jag förstår inte hur det kunde bli så, bli värre. Jag som tyckt att det har gått åt rätt håll.

Förmodligen kan jag vända det åt rätt håll. Det är nog bara jag som kan göra det. Men det är svårt, för kanske är det å andra sidan som en vän sa: jag behöver bekräftelse. Så är det kanske. Men man ska inte behöva det så ofta. Man ska veta att man betyder något för någon, utan att ett endaste ord behöver yttras. Ibland är jag bara så långt borta i mina tankar, så långt från andra människor, att jag glömmer.

Jag vet inte om mina läsare har räknat ut det än, men jag är inte deprimerad hela tiden. Mycket av det jag skriver kan peka på det, men nästan alltid överanalyserar jag saker och ordbajsar nog en hel del. Då och då kan jag må som det verkar, men jag vill inte att någon ska tycka att jag är irriterande och omogen och att jag tycker synd om mig själv. Ibland skriver mitt egocentriska jag för att jag vill att andra ska reagera, sträcka ut en hand. Men oftast skriver jag faktiskt bara för mig själv. För att rensa själen.