Menas det på riktigt har jag inte haft någon första kärlek ännu. Men jag hade ganska många pojkvänner innan puberteten för jag var mycket modigare på den tiden. Sen måste han nämnas. Orlando Bloom. Jag var tolv år och han charmade mig med blonda hårtestar och ögon som ändrade färg, som den alv han var då. Från den stunden var jag länge fast. När mina vänner försökte förklara att man inte kan vara kär i en kändis sa jag att det kan man visst. När min bror gifte sig och de skrev en liten kommentar om varje gäst i ett häfte som man fick ta med hem, stod det: "Gymnasiet väntar och kanske även Orlando." Han var min verklighet men samtidigt så lite verklig för mig som man möjligen kan vara.

Jag vet inte vad jag tänkte riktigt när jag klamrade mig fast vid honom. Kanske har jag aldrig riktigt släppt taget om det som han representerade för mig; den ideala mannen. Det var aldrig någon riktig pojke som dög och fortfarande har jag svårt att för det första hitta någon som jag tycker är attraktiv och för det andra låta bli att fantisera om hans personlighet när jag istället borde försöka lära känna honom. Det är precis vad det handlar om - jag har ingen aning om vem Orlando Bloom är som person, men jag lyckades måla en sådan vacker bild att jag under större delen av tonåren trasslade in mig så till den grad att jag inte insåg allvaret själv. Vad hade jag fått uppleva om jag hade förstått att ingen är perfekt? Vad hade jag fått uppleva om jag hade slutat vara arg på varenda pojke jag mötte för att han inte var den jag drömde om?

Nu väntar jag på att bli kär på riktigt. Det finns ofta stunder då det känns som att jag kanske aldrig kommer få uppleva det, vilket gör mig obeskrivligt sorgsen. Men kanske ska jag tvinga mig själv att tänka positivt. Kanske ska jag vara glad att jag har det framför mig - att jag ännu inte har lamslagits av den där stora känslan, att den fortfarande väntar på att få svepa mig med.