Jag har kommit in i en period då jag inte kan sluta skriva. Eller, jag känner hela tiden att jag vill skriva men det är sällan jag har något bra att skriva om. Läser ständigt fina texter och önskar att jag kunde trolla med ord på samma sätt.

Och ibland är jag världens minsta människa. Ibland har jag ingen aning om nånting. Ibland ser jag bara andras fel när det i själva verket är jag som är trasig. Men allra mest analyserar jag för mycket; ibland gräver jag kanske för djupt vad gäller mig själv då jag försöker förstå och förklara varje fel jag begår. I viss motsats till detta skrapar jag på ytan vad gäller pojkar. Jag fastnar för någons utseende direkt och det verkar idiotiskt nog räcka för mig och till slut blir jag bara en ledsen boll. Och fastnar jag inte direkt för någon är det å andra sidan inte nog. Min själ ger dem sällan chansen. Men det ska ju vara tvärtom. Det är personen man ska falla för, och med det kommer sedan attraktionen till det yttre.

Jag bör sluta sukta efter det där första ögonblicket då man ser någon och det hugger till i magen. Jag bör sluta fantisera, hoppas och drömma om hur någon är. Jag bör sluta förlita mig på love at first sight. Det räcker inte. Jag bör istället vänta på den dag då jag helt oförberedd inser att jag blivit kär i någon som jag lärt känna till roten. Det kallas att bli vuxen.