...märks det att jag är lugnare i själen nuförtiden? Det finns ingen som jag är ledsen över. Åtminstone finns det inget nytt skavsår som svider. Det är bara ibland det smärtar lite, när jag tänker på en gammal skada. Men det finns ingen som förtjänar min egenhändigt framskapade mentala bild av mig själv gråtandes, bedjandes på mina knän.

Någonstans väntar det jag behöver. Men jag tänker inte nöja mig med det som erbjuds på vägen. Jag fungerar helt enkelt inte så.

Ibland undrar jag om jag fungerar alls. Kommer jag någonsin lära mig att inte tänka och älta så mycket?

Vill man förresten ha ont inombords på ett fint sätt så ska man lyssna på den här.