Tänker på hur fint det skulle kunna vara. Hur fint det kanske blir en dag. Men det känns så långt borta. Verkar behöva någon att andas för, någon som får livet att kännas meningsfullt. Det är dumt, för det finns ju redan så mycket i mitt liv som är fint och meningsfullt. Som att se mina nära och kära lyckliga, till exempel. Så det är kanske bara inbillning ändå. Och det är inte bra att inbilla sig att man behöver en extra anledning att andas; man ska inte lägga sitt liv i någon annans händer, för vad händer då om allt rasar?

Men för en liten stund sen dök det upp en bild i mitt huvud. Ibland vill jag tro att jag kan sia om framtiden. Åtminstone hoppas jag att någon kan få mig att le på det där speciella sättet. Jag behöver verkligen ett framtida liv där det är sommar inombords även under den allra kallaste vinter.

Om ett par veckor ska jag lämna in en litteraturvetenskaplig essä, det vill säga: den ska koncentrera sig kring litteratur på något sätt. Snälla, säg att någon har ett tips om vad jag kan skriva om? Vår lärare har sagt att man ska välja något man är intresserad av och insatt i. Well, duh. Men jag kan inte ens komma på vad jag är extra intresserad av och insatt i. Hjälp! (Och jag vet att jag verkar vilsen och svag som ber om hjälp hela tiden, men jag blir idéblind av de krav jag har på mig själv.)