Det var igår det hände, under natten mot söndag. Har ju vänt på dygnet, vilket innebär att jag sitter där mitt i natten utan att vara trött. Hur som helst satt jag här vid min dator. Borde egentligen ha gått och lagt mig, men kroppen vill inte lyda den logik min hjärna försökte förmedla.

Det är inget jag rekommenderar. Att sitta där, ensam med sina egna tankar. För min del är det i sådana situationer lätt att de mindre positiva tankarna tar över. Och sen fastnar jag där i en slags dimma. Och det blir inte bättre av att jag av vana loggar in på Facebook och bläddrar igenom en massa bilder. Bilder på någon min hjärna tycker att jag borde ha glömt vid det här laget. Eller, kanske inte glömt. Men personen borde inte längre ha en sådan makt över mig. Jag måste tillägga att denna person inte har en aning, no clue what so ever. Varför måste då jag sitta där och kämpa förgäves mot denna makt? Varför är det bara en person som ska känna sådär? Eller rättare sagt - varför måste någon överhuvudtaget känna sådär?

Varför pinar jag mig igenom bildtittande och hopplöst dagdrömmande? Vägrar mitt undermedvetna släppa taget? Nej, det kan inte bara vara mitt undermedvetna. Det måste vara mer än så. För visst är man starkare än sitt undermedvetna? Och jag är inte starkare än denna kraft...

Facebook är farligt, I tell ya. Och att börja skilja på olika delar inom sig själv. Man ska inte utnämna sig själv till schizofren.