Det händer ibland att jag förlorar mig själv. Att jag inte är stark nog att hålla mig själv uppe. Då är det bästa som finns de stunder då man känner att man är på väg tillbaka. Och där är jag nu. Visst, det suger till och pirrar i magen varje gång jag tänker på den där personen. Och jag önskar så att det fanns något jag kunde göra för att det skulle vara annorlunda. Men jag är i ett tillstånd där det känns som att allt ändå kommer ordna sig till slut. Jag kanske glömmer den där personen helt och hållet. Men det varken tror eller hoppas jag att jag gör. Det finns ju alternativ som är lite mer trevliga. Kanske blir den personen till slut bara ett fint minne som flyter runt nånstans i bakhuvudet. Ett fint minne jag kan ta fram ibland och le åt på det där "haha, vad lite jag visste då"-sättet.

Visst vore det alldeles magnifikt trevligt om den där personen inte behövde vara ett minne blott. Men jag ser inte den chansen som särskilt stor. Och en dag kommer just den detaljen nog inte göra mig ledsen längre.