Jag minns så väl de där drömmarna. Drömmarna om att hitta min drömprins, bli ohjälpligt kär, få sjuttioelva barn och leva lycklig i alla mina dagar. Det var önskningar om att få vara vuxen. Men säg mig - är det inte ironiskt att jag så gärna ville vara vuxen vid en tidpunkt då jag borde ha varit tacksam över att bara få vara ett litet barn? Är det inte ironiskt att jag nu, när jag står här på gränsen till vuxenlivet - när jag förväntas vara den där vuxna Madeleine - inte önskar något hellre än att få vara den lilla Madde med de där drömmarna?