Igår var det en underbar liten person som sa en massa fina saker till mig. Vissa säger verkligen precis rätt saker. Saker jag kanske borde ta åt mig. Men jag har väldigt svårt att göra just det när någon säger nåt fint. Det har inget att göra med att jag inte uppskattar det - för det gör jag verkligen. Jag är bara oförmögen att tro för bra om mig själv. Det går liksom inte...

”och gräm dig inte för en sån sak som att du inte vågade. man målar ju upp en bild av att det skulle bli så himla perfekt allting, men i verkligheten hade du kanske ångrat dig eller så hade det bara hållit ett kort tag. så tänk inte på det och om han inte var smart nog att komma farande på en vit häst och föra iväg dig till ett sagoland är han nog inte värd energin du lägger på honom. alla killar borde hänga efter dig

du är prinsessan och de är simpla bönder"

Tack, älskade Pesti <3 (Och förresten påminde dessa fina ord mig om ett väldigt, väldigt fint mejl jag fick av en ramlad en morgon i december)

Efter de fina orden och allt som sades (och det faktum att jag egentligen mår lite bättre gällande allt det där), känner jag ändå att jag vill skriva ner den lite deppiga text jag hade planerat att skriva. Om man är seg som jag och inte publicerar sina tankar "i tid" blir det som det blir. Så här kommer det:

Varför måste jag glömma? Kan jag inte få minnas, åtminstone litegrann? Varför måste jag gå vidare? Det är så dumt, för jag vet ju själv svaret: för min egen skull. För att hela jag ska må bra, inte bara två tredjedelar. För att jag inte längre ska kunna lura mig själv att mina drömmar och önskningar kan bli verklighet. För de kommer aldrig bli mer än så.

Jag försöker ständigt lura mig själv att jag visst inte behöver glömma.
Att jag mår bra av att drömma.

Men det gör jag ju inte.