Jag fylldes precis av en hemsk känsla. Vad är det här? En oförklarlig ångest från ingenstans. Panik. Måste försöka samla mig nu. Jag trodde inte det skulle bli såhär - speciellt inte efter att ha återvänt till det bekanta och trygga. Att jag skulle vara så förvirrad, så vilsen. Och inte veta varför, inte egentligen.

Nejfan, varför ska det alltid bli så deppigt? Jag antar att det beror på att jag inte har en aning om hur man gör när man lever såhär mittemellan barndom och vuxenliv.

Jag önskar att någon kunde se när jag mår dåligt. Jag önskar någon kunde se det när jag själv inte kan.