Jag vet att det jag nu kommer skriva ar ganska orattvist. Men jag kanner mig lite bortglomd. Visst, it takes two to tango. Det gor det verkligen, det vet jag. Jag kan ju skicka ivag ett sms eller ringa jag ocksa. Just darfor ar det sjalviskt av mig att tanka sadar. Men jag gillar inte resonemanget "hon kommer ju hem om tva veckor, sa da behover jag ju inte hora av mig". I mina oron later det lite som "jag bryr mig inte". Asch, jag vet att jag inte har ratt att kanna sa. Men jag gor det anda. Sa sen nar jag kommer hem, se till att ha fler svar an fragor. Om nagon nu forstar hur jag menar.

Jag vill hem till Sverige. Hem till Flen. Hem till Emilia, Ebba, Julia och Totte (som stadar och leker mamma/pappa/barn och gor en massa andra underbart sota saker) och pussa och krama dem. Hem till en plats jag kan utan och innan, dar jag kanner mig hemma, dar jag kanner mig trygg.