Don't you let me go, let me go tonight.
Är inte särskilt ledsen egentligen. Driver bara runt i samma gamla spår. Jag är så dramatisk och nostalgisk och barnslig.
Läser gamla inlägg från i somras och inser att jag kanske växte som människa ett tag där men att jag fortfarande inte har kommit särskilt långt. Jag har dessutom ingen respekt för mig själv, för trots att jag lovade att inte bli ledsen där i början så var jag ändå en liten vilsen boll under hösten. Jag vet ju ingenting om den riktiga världen. Allt jag lovar ska förändras visar sig vara tomma ord. Det kan inte vara lätt att vara min vän och se hur jag bara snurrar i cirklar. Det kan inte vara lätt att vara vän med någon som befinner sig i en bubbla. (Jag bryr mig så mycket om er, mina vänner. Jag vill att ni ska veta att jag inte fastnar i mina egna problem för att jag inte skulle vara intresserad av vad som pågår i era liv. Snälla säg att ni förstår! Annars står jag inte ut.)
"Det blir nog inte mer. Men det öppnade mina ögon." skrev jag. Men det gjorde det ju inte alls. "Och jag tror inte jag hoppas för mycket. Jag tror jag hoppas alldeles lagom. Och jag är realistisk mitt i allt. Jag vet att det alltid kommer lite regn efter solsken." Men jag visste ingenting alls. "Det slog mig just att det gör mindre ont än vad det brukar göra. Jag antar att jag äntligen börjar bli vuxen." Men jag var och är ju inte nära alls. Fina Lina skrev "ja märd, nu vet du så mycket mer än du visste förut :)" Jag är ledsen att behöva säga det, men du har nog fel för det gör jag inte alls.
Jag är som sagt inte så deppig som jag kanske låter. Jag bara läser och ser det ironiska.
"Får du stå ute alldeles själv nu?"
"Det är det värt."
Bah! Det var inte värt nånting för dig, så det så.
Det handlar om att vilja bli någon annan.
Så, nu har jag skrivit det jag behövde få ur mig. Imorgon ska jag slipa på min tenta och skicka in den och på fredag är det humanistgasque där jag placeras vid ett bord med okända människor. Kanske lär jag känna någon ny person.
åh märd, du har alldeles rätt i att jag inte riktigt vet vad jag ska säga när jag läser det här. men det är inte för att jag inte vill hjälpa utan för att jag vet att alla ord väger för lätt. det är så enkelt att lova dig att allt kommer bli bra eftersom jag vet att det är så, men det är lika svårt för dig att tro på det som det är enkelt för mig att säga det.
men även om du inte tror det själv, tror jag att du förändrades i somras. du tog nya steg och utvecklades som person. du vet mer nu, så är det bara. du vet hur fint det kan kännas - om än bara för några veckor. och en dag kommer du vara så himla tacksam för sommaren 2010. det tror i alla fall jag.
livet är ganska tråkigt och grått i februari, oavsett om man har någon att älska eller inte. men visst kan jag förstå att det är ännu lite jobbigare om man känner sig ensam. jag tror dock att det räcker med mars för att saker och ting ska kännas bättre. för att inte tala om april och kanske framförallt maj!
puss märd!
först av allt skulle jag bara vilja säga att lina är spot on! det är inte så att jag inte vill hjälpa, det känns bara som om det inte finns något jag kan säga som förändrar något, och det är lite svårt när det är det enda jag vill - göra allt bra igen. blåsa på såret och sedan är allt bra, som när du ramlade av cykeln. det är vad jag vill, mest av allt, men som lini sa kan inga ord det.
förutom orden i ditt huvud. skriv upp allt positivt med i somras, även de små sakerna. läs sen allting som en lektion. det här var du med om för att lära dig något inför det som ska hända i framtiden. se det som en övning inför det som komma skall, men inte mer än så. alla människor i ens liv är till för att vi ska lära oss saker, och jag tror säkert att du lärde dig saker av honom. som självförtroendet när det gäller killar, där tror jag att han förändrade dig. och precis som jag sa till lini den där sommaren, så är det här av en anledning. det är meningen att du ska vara fri. njut av din frihet, tills det kommer någon värd att ta bort friheten för.
för det andra: åh, märd! du är så jäkla fin! du är så väldans omtänksam. mitt hjärta liksom snörpte till när jag läste det här, jag ville liksom bara ge dig en kram!
puss finie <3
Ni är ju bättre än jag på att sätta ord på min sinnesstämning! :) och jag förstår att ni inte vet vad ni ska säga, men uppskattar att ni finns där och liksom hoppas att jag ska ta mig igenom det på egna ben. <3
ja lina, jag är ju egentligen tacksam (min sommar hade ju kunnat vara sjukt mycket mindre händelserik och pirrig) och visst, det visade mig det fina som finns där ute men jag önskar det inte hade tagits ifrån mig redan innan det började på riktigt. du är så klok. tack så himla mycket för att du finns! puss <3
och annG, tack så mycket för din uppmuntran och jag ska försöka tänka sådär så kanske det känns lättare. hmm jaa kanske fick jag bättre självförtroende vad gäller killar tack vare honom, men just nu känns det inte så för jag är fortfarande livrädd när någon kille ger mig uppmärksamhet. ja, jag ska ta vara på friheten och från och återigen försöka sluta tänka på någon som inte förtjänar att jag slösar min tid på. Och: men åh, det är ju du som är fin och omtänksam! blir alldeles tårögd av din fina avslutning. tack kära du att du finns! puss <3
Och som ytterligare tillägg till alla de fina, och minst lika sanna, uttalanden gjorde av de andra vill jag bara tillägga att det inte finns och aldrig funnits den minsta tvekan på att du bryr dig om andra. Självklart vet vi att du tycker om oss sådär alldeles massor i vilket fall som. Jag vill bara krama om dig hjärtat och säga att allt blir bättre, även om det inte är något jag kan lova. Men du ska se att det kommer kännas lättare och att framtiden kommer se ljusare ut när man får lite vårkänslor. <3
Åh, fina Sara! Hmm ja jag lever inte med någon falsk tro på att alla mina problem skulle lösa sig om jag fick uppleva kärlek, för man kan ju inte hänga upp sitt liv och sin lycka på någon annan. Men jag tror att jag skulle ha lättare att hitta tillbaka till glädjen varje gång jag blev ledsen. Får se vad våren för med sig :) tacktack för att du finns! <3
Det kommer att ordna sig hörru. Och du HAR utvecklats. Massor. Jag vet inte om det har med sommaren eller Uppsala att göra, eller både och, men så är det. Det märks nog inte när man lever med sig själv varje dag, men vi som inte träffar dig varje dag märker det minsann. Och det bästa är att det inte är någon engångsförändring. Nej, du fortsätter att utvecklas och växa. Självklart tar du några steg tillbaka ibland (det gör vi alla), men för varje steg bakåt känns det ändå som att du tar två framåt. Det är inte en cirkel, det är en spiral! Och det betyder att du hela tiden är i rörelse, att du hela tiden klättrar uppåt.
Fina, kloka Amanda! Jag vill gärna tro att det är som du säger, jag vill gärna minnas det och kunna vända på mina tankegångar när jag tror på det som minst. Tack för dina fina ord, tack för att du finns <3
