Det var en varm sommarkväll och jag hade sett på tv med pappa. Man skulle kunna säga att det var som vilken kväll som helst och det var det väl. Men ändå inte. Jag minns den så väl och önskar att jag hade uppskattat den lika starkt som jag önskar mig tillbaka till den där känslan. Jag hade något att se fram emot och bar omkring på fjärilarna och såg förbi det faktum att vi redan rett ut att när sommaren övergår i höst så finns vi inte mer. Inte för att vi fanns då heller, men det kändes som att vi skulle kunna finnas.

"Jag skulle inte kunna leva med att ha gjort något som sårat dig." Det som i grund och botten (om man bortser från alla minnen jag ältar) gör mig ledsen är att du aldrig gav det en chans. Jag hade hellre upplevt något riktigt med risk för att bli sårad om sagan tog slut än att som nu sitta här och falla tillbaka i gamla tankar för att jag undrar över vad som hade kunnat hända.

Det jag ignorerar i sammanhanget är ju att du kanske inte ville ha något riktigt. Du kanske var och är nöjd. Men min känsla säger något annat och även om den tenderar att föra mig bakom ljuset ganska ofta så tror jag inte att den gör det i denna situation. Om det inte hade betytt något hade jag känt mig som skräp när allt var över och det gör jag inte.

Och det som kanske gör det allra svårast att glömma är att det inte finns tillräckligt mycket att just glömma, och kanske framförallt att det finns för mycket jag inte vet. Och sen spelar det ju en stor roll att jag är som jag är. Dock tycker jag inte att jag förstorar det mer än att jag kanske inte borde deppa utan vara glad för de fina ögonblicken och låta saker utvecklas till att det blir som det är meningen att det ska vara.