Det börjar kännas lite jobbigt nu. Jag går sönder när jag sladdar två steg bakom mig själv. Det är så det känns och jag hinner inte ikapp. Sakta blir jag piggare men jag vill bli frisk så att jag inte har någon som helst anledning till att inte röra på mig.

Och de kroppsliga komplex som bestämde sig för att dyka upp för ett tag sedan, de har nästan gett sig av igen. Jag tittar mig i spegeln och det är inte så illa som skavsåret i mig fick för sig. Faktum är att jag kroppsutseendemässigt nog ligger över medel trots allt. (Jag tänkte att jag kanske ska börja tänka så i alla fall.) Men jag känner mig inte spänstig och fräsch utan sladdrig och grå. Dock tror jag att det som skulle hjälpa mest är om jag bara kom över det och började respektera mig själv för den jag är, för då skulle kanske motivationen till att motionera mer och äta bättre infinna sig. Man har ju bara en kropp att arbeta med och måste i grunden trivas i umgänget med sig själv. Jag hoppas och tror att det ordnar sig för mig en dag.

Jag tycker om att pressa fram cyniska drömmar. Drömmar jag vet inte är sanna och tänker på ännu mer just därför. Vrider och vänder på minnen, grämer mig över att jag inte minns varenda detalj och fyller i luckor med sådant jag vill ska vara verklighet. Suckar över att jag aldrig kunde play it cool, suckar över att jag nog aldrig kommer kunna play it cool.

Vet inte hur mycket det egentligen betyder. Vet bara att jag verkar vilja klamra mig fast och förstora alltsammans, mest för att jag vill ha ett filmiskt, romantiskt slut på sagan som ingen vill att jag ska tänka på. (Sagan som ingen vill att jag ska tänka fram.)