Har tagit alvedon och ändå vill febern skriva. Och jag antar att jag kanske ändå måste skriva lite här, vrida och vända på det som redan snurrar inombords. 

Huruvida personen kommer dyka upp eller inte har inget med mitt hjärta att göra. Förmodligen skulle jag skratta åt mig själv när vi möttes. Inte förstå varför jag ältat det så länge. Men just nu känns det som att jag verkligen vill att det ska bli av. Är rädd för den där tomhetskänslan som exploderade i mig när jag under några minuter var säker på att det inte skulle bli av. Det känns som att jag inte har mycket annat på gång så jag sprang in i en vägg och blev helt platt.

Dock är jag rädd att jag oberoende av hur denna situation utvecklar sig kommer fortsätta uppleva det som att jag inte är på väg någonstans. Då kan jag lika gärna umgås med den där personen och i värsta fall riskera att mitt liv krånglar till sig. Då kan jag lika gärna umgås med den där personen och i bästa fall få känna mig levande en stund.

Jag vill bara veta. Jag vill inte veta. Jag oroar mig för hur det skulle vara. Jag oroar mig för hur jag skulle känna om det inte blir av. 

Jag skiter i den där oron och går och lägger mig och hoppas att jag drömmer en sanningsdröm som ger mig svar på vad jag borde känna.