Got to throw, throw your heart right in.
Men det finns ju också något negativt - och det är det fina man lämnar bakom sig. Jag tycker faktiskt om Sverige väldigt mycket - vädret, språket, tryggheten av att allt är som det brukar. Jag har ju alltid haft svårt för förändringar - de gör att jag blir orolig och känner mig stressad. Det värsta är dock att lämna de man älskar här hemma. Jag vet inte hur jag ska stå ut. Jo, jag har Amanda och vi ska stötta varandra. Men jag fick idag verkligen känna hur jobbigt det kommer att bli, då jag sa hejdå till Maria, Totte och Robban. Jag kramade min syster flera gånger, men sa till sist att "jag måste gå nu, innan jag blir ledsen." Mamma sa då att "man får vara ledsen!", men jag klarar inte att vara ledsen bland andra människor och särskilt inte om även de är ledsna. Jag vet att det är en svaghet, men det är bara sådan jag är. Kanske var det därför jag inte grät på studenten? (Men att jag inte grät på studenten har, när jag tänker efter, nog mer att göra med att jag inte riktigt förstod/insåg att jag tog studenten. Aaah, well...)
Hur ska jag klara mig utan de jag älskar? Jag har tur som har med mig en iallafall. Man ska ju tänka positivt. :)
haha, "världens bästa människo-Amanda". så kom katt-Amanda med på ett litet hörn där också. :P
jag vet, det är jättesorgligt att bara lämna alla. jag önksar att vi kunde packa ner alla vi tycker om i resväskan. eller att kunna teleportera sig mellan london och sverige lite då och då skulle inte heller vara helt fel.
Amanda: Haha, jaa jag tycker ju om katten också! :D
Tyvärr är det strict limit of only 15 kg... allt skulle lösa sig om någon av oss var Harry Potter eller nån annan trollkarsfilur från hans äventyr.
jag vet inte hur du ska klara dig utan mig, jag får helt enkelt hälsa på ett par gånger så du inte helt faller i bitar :)
KRAM
rawbert: haha du får hälsa på hur mycket du vill! :)
maddie, jag kommer allvarligt att gråta huvudet av mig under det här halvåret. nu finns det ingen längre som kan klara av att hålla ordning på mig. ge mig dom där kloka råden, se till att jag gör rätt val och visst övertyga mig om att jag är bra som jag är. vad ska jag ta mig till utan min eviga stöttepelare?! det funkar jag liksom inte.. :(
det som känns värst är att jag kommer missa ett halv år av ditt liv där jag inte är fullt uppdaterad. for all I know skulle du kunna dyka upp hemma sen med blått hår, tatueringar och piercings, gift med en mäklare och på smällen för att toppa det hela. jag menar, damn. gud så mycket som SKULLE kunna hända :D
och ja, jag kan erkänna redan nu: den dagen jag säger hej då till dig kommer jag gråta som en liten bebis i evigheter. som om det är mig det är synd om och inte dig. och det ber jag om ursäkt för.
jag älskar dig maddie, mer än du anar
