Idag träffade jag Sara för sista gången på åtminstone ett par månader. Det kändes konstigt att säga hejdå. Jag har inte riktigt förstått att vi verkligen ska åka på söndag. Jag tror inte jag kommer att förstå det förrän vi sitter där på planet.

För att överraska både mig själv och andra, ska jag se till att inte drabbas av panik. Nervös får jag väl stå ut med att vara, för det är jag nästan alltid annars. Jag tycker dock synd om Amanda, som jag tror har press på sig att vara den lugna som hon alltid brukar vara (om man jämför oss två). Jag vill bara säga att hon inte behöver känna så om det skulle vara på det viset (detta är bara något jag funderat över, inget är bekräftat). För Amanda, du har lika stor rätt att vara nervös och rädd som jag! Och vet du? Jag tror att allt kommer att ordna sig. Det blir nog inte som i mina drömmar, där vi hittar en billig och ursnygg lägenhet i ett supersäkert område utan kriminalitet samtidigt som vi har välbetalda arbeten. Vi kommer säkert att få leva på nudlar. Men vi får göra det bästa av situationen, och framförallt får vi inte låta någon lura oss eller acceptera vad som helst bara för att det är billigt. Det kommer inte vara perfekt, men det ska fanimej inte vara vilket skit som helst i alla fall! 

Om fem minuter är det onsdag. Och snart är det söndag.