Jag tror att många av mina vänner är inne i en glad period just nu, och därför känns det som att jag bara förstör för dem genom att skriva det jag skriver nu. Men jag måste skriva av mig.

Det är nämligen så att jag har en konstig känsla. Jag känner mig tom och kall. Som en tom ek. Eller en gammal rutten tältduk, som bara väntar på att rispas sönder. Och jag har ingen aning om varför.

Jag är också arg och besviken på mig själv. Varje dag denna vecka har jag sagt till mig själv att "idag ska jag göra det och det", men min egen hjärna har kommit med undanflykter. Är jag så jävla lat eller vad är det frågan om? Varför känns vardagssysslor så fruktansvärt jobbigt? Jag känner mig så jävla värdelös. Kanske är det så att jag är väldigt bekväm av mig, och skjuter gärna upp saker till senare. Men jag måste verkligen lära mig själv att det är bättre att ta tag i det jobbiga på en gång så att man kan göra det roliga efteråt. Annars blir det en ond cirkel, att ju mindre man gör desto mindre orkar man med. För så är det för min del - jag fastnar i ett nät av intetgörande.

Och sen en annan sak. Jag verkar vara nästan helt inkapabel att ta hand om mig själv. Hur tusan ska jag kunna klara mig i England? Här är ett exempel: Nu när mamma har legat sjuk sedan i måndags har jag inte fått något nyttigt gjort, glömt att äta och haft alldeles för mycket tid att tänka (det senare har lett till att jag har diskuterat med mig själv och kommit med de undanflykter jag talade om i stycket ovanför). Det konstiga är att min kropp inte har protesterat mot att jag inte ätit ordentligt. Jag är av någon anledning inte hungrig. Aldrig. Men när jag sedan äter märker jag att jag visst var hungrig. Är det nån mekanism i mitt huvud som inte vill att jag ska äta? Jag förstår ingenting. Precis nyss åt jag lunch, på initiativ av min mamma. Jag kan alltså inte göra något utan att mamma säger vad jag ska göra. Återigen: hur ska jag klara mig i England? Visst, jag kommer att ha Amanda, men jag tänker inte begära att hon ska vara min mamma. Nej, jag måste bli mer självständig. Men är det en process som tar tid?

Men vet ni vad? Jag tror att all denna deppighet, all oro och självdestruktivitet bottnar i att jag har för mycket tid att döda och för några "måsten". Jag behöver ha lite press, eller åtminstone lite peppning, för att komma igång. Som det är nu, har jag för mycket tid att tänka och oroar mig därmed över framtiden och saker jag borde få gjort.

Nu ska jag sluta tycka synd om mig själv, ta mig i kragen och städa garderoben samt resten av rummet.