Precis som min mor (enligt egen utsago) blir jag mer och mer lat och/eller bekväm (vad man nu vill kalla mig) ju mindre jag har att göra. Jag har svårt att ta initiativ, jag har svårt att göra något nyttigt när jag inte har press på mig (eller när det inte känns roligt). Just därför ser jag fram emot att jobba i London. Det ska bli skönt att ha en rutin, ett schema att följa. Men samtidigt är jag rädd och nervös eftersom det är en helt ny miljö där jag inte har tryggheten av mitt modersmål. Tack gode gud då att det är just England jag ska till! Hemska tanke om det hade varit Frankrike istället. Där skulle jag ibland inte ha kunnat göra mig förstådd överhuvudtaget. Kanske med ordbok.

Jag måste skrapa upp mig själv från golvet. Ta mig i kragen, ge mig själv en knuff framåt. Jag kan ju inte åka nånstans utan mig själv.