Värt att veta om du vill lära känna Maddu alternativt om du tror att du känner Maddu:

Jag har ganska svårt att visa känslor. Så misströsta ej om det råkar vara så att du inte har fått en tydlig kärleksförklaring - jag tror och hoppas att du vet vad jag tycker om dig ändå!

Jag ser mig själv som en bra människokännare (detta eftersom både mina bra och mindre bra uppfattningar om andra förr eller senare har visat sig vara rätt). Detta innebär alltså att om jag tycker om dig så är du en bra person! Om jag inte tycker om dig...ja, då är du helt enkelt inte precis den finaste människan på denna jord.

Om jag svamlar, skrattar, pratar oavbrutet, gör konstiga rörelser och ger ifrån mig konstiga ljud i din närhet får du inte tro att jag har blivit psykiskt störd. Jag visar bara mitt rätta jag eftersom jag känner att jag kan lita på dig och kan vara mig själv tillsammans med dig. (P.S Jag är faktiskt lite galen, men om du har upptäckt det har du alltså redan umgåtts med mig tillräckligt länge för att ha accepterat detta.)

Översittare är bland det värsta jag vet. Detta eftersom jag har väldigt svårt att försvara mig mot sådana personer. Istället för att säga ifrån och använda fraser som "Det är sorgligt att du känner att du måste trycka ner samt se ner på andra för att du själv ska må bra!", böjer jag mig som en försvarslös jag-vet-inte-vad och vågar absolut inte vara mig själv. Dock har jag en önskan att beskydda de som blir nedtryckta av översittare (av någon anledning känns det lättare att försvara andra än att försvara sig själv). Så alla översittare, se upp för en arg Maddu!

Jag har väldigt lätt att bli ivrig över något och detta kan ibland leda till en viss besatthet. Detta kan gälla exempelvis vackra män från Canterbury som porträtterar alver samt söta brittiska pop-/rockband med lite härlig 60-talsfeeling. Ta alltså upp vissa samtalsämnen på egen risk! Om jag en gång får chansen att prata om något jag gillar, finns det inget som kan hindra mitt pladder. Du får helt enkelt skylla dig själv! Det är iochförsig kanske en helt annan sak om jag till synes helt omotiverat skickar 70 låtar till dig via e-mail. Något som du säger endast för att visa ett visst medhåll kan mata mig med iver och glädje över att någon tycker som jag. Så se upp med vad du säger!

Jag har otroligt svårt att hantera kritik. Detta tror jag beror på att jag tar det mesta personligt även om det du säger inte var menat så.

Jag har svårt att hantera att någon tycker annorlunda jämfört med vad jag själv tycker. Visst är jag medveten om och accepterar att alla tycker olika, men jag kan ändå inte låta bli att tycka att du är dum i huvudet om du har åsikter som inte överensstämmer med mina. Detta innebär absolut inte att jag anser mig själv vara bättre än dig - jag får bara inte ihop det i min lilla hjärna. (För att analysera mig själv ytterligare kan sägas att jag tror att detta problem hänger ihop med att jag tror att någon ogillar mig som person bara för att den kritiserar mig.)

De som umgås med mig regelbundet och ofta vet att jag har en väldigt kort stubin. Jag kan bli väldigt arg och gorma (=överreagerar) över något som du inte alls tycker är särskilt viktigt/känsloväckande. Men bli inte rädd för mig - jag bits bara ibland!

Jag har ganska höga krav på en framtida pojkvän/sambo/make/far till mina barn/själsfrände/livspartner. Som kille ska du helst uppfylla en lista med kriterier. Om du blir avvisad (vilket i dagsläget inte känns särskilt troligt eftersom jag är en aning desperat) får du inte tro att du är en dålig kille! (Men om du råkar vara ett äckel är anledningen till min avvisning av dig ganska uppenbar och jag tror då inte att du tar det så personligt.) Du har bara råkat möta en Kvinna med Krav. Men snälla, låt dig inte skrämmas utan ta gärna kontakt med mig eftersom jag är för blyg för att våga ta kontakt med dig...

Jag kan uppfattas som en pessimist, men innerst inne är jag inte det. Jag tycker bara om att vältra mig i självömkan och olycka lite då och då.

Många ser mig som en pryd, blyg tråkmåns. Blyg är jag ganska ofta och en viss del av de pryda dragen kan kanske förklaras med att jag är lite rädd för det jag finner nytt och ovanligt (jag har kanske fastnat i rutiner?). Och jag är inte tråkig, bara trött.

Jag har svårt att släppa saker, att ta farväl och ge mig ut på okänd mark. Jag vill att allt ska vara som det alltid har varit. Som liten grät jag både när en gammal TV och en sliten bil skulle skrotas.

Tro inte att jag enbart tycker synd om mig själv - det är faktiskt så att det mesta av min tid går åt till att tycka synd om de som har det sämre än mig, exempelvis de svältande barnen i Afrika, Hitlers stackars mamma samt den där masken jag hittade när jag var åtta som inte hade någon kompis.

Jag är lite deppig över att jag är för kort för att bli modell. Inte för att jag tycker att jag är tillräckligt snygg - det hade bara varit kul att åtminstone ha möjligheten.

Jag älskar barn och tar mer än gärna hand om dem. Men då de skriker, gråter, spyr eller bajsar får gärna någon annan ta hand om dem. Detta tecken på omognad hoppas jag växa ifrån då man som mamma helst ska klara av att byta blöja på sin unge.

Jag kan vara dålig på att ta initiativ när det gäller vissa saker. Ibland är jag kanske lite lat, men nästan alltid är det så att jag förknippar en viss grej med något negativt som har inträffat och känner mig då inte motiverad. Det finns alltså nästan alltid en särskild orsak till att det VERKAR som att jag är lat och inte bryr mig.

Jag tycker om att rita, skriva och lägga pussel eftersom det ger mig ett lugn som lilla oroliga, nervösa och stressade jag inte har annars. Dessutom gillar jag handarbete (mobba mig inte, snälla!), särskilt att brodera (ärvt efter morfar♥) eftersom jag är relativt bra på det, till skillnad från att virka och sticka (ärvt efter mamma) som jag gillar men helt enkelt inte behärskar lika bra.

Jag blir nästan alltid sentimental, tårögd och en aning deppig när jag tänker på eller pratar om min barndom. Tro inte att det är på grund av att den var hemsk (för det var den verkligen inte), utan precis tvärtom! Jag saknar verkligen tiden då man hade roligt ihop med en pinne och en kotte, då man kunde springa barfota i flera timmar (och skrika som en galning utan att någon trodde att du var helt sjuk i huvudet), då sommar var sommar och vinter verkligen var vinter. Kort sagt: då allt var så härligt enkelt och man inte behövde tänka så mycket!

Jag analyserar gärna andra personer och deras beteenden. Tack vare (?) att jag har läst psykologi letar jag ofta efter något i personernas barndom och/eller förflutna för att komma underfund med varför de är som de är idag.

Som ni märker gillar jag också att analysera mig själv. Har ni tråkigt en söndagskväll tipsar jag absolut om en självanalys för att fördriva tiden!

Det var allt för mig
Hej Hej