Jag ska snart gå och lägga mig. Imorgon är det skola och jag är jättetrött. Trött och vill sova, fysiskt trött, psykiskt trött, skoltrött....listan kan göras lång. Dock ska jag försöka tänka positivt. Försöka var ordet.

Jag har tänkt på en grej. Eller, jag tänker på ganska många grejer, men det är just detta jag vill skriva om. Jag har gjort ganska mycket dumt och sagt mycket dumma saker till andra genom åren. Det har väl alla gjort och självklart finns det många som har gjort mycket värre grejer än jag. Trots detta faktum kan jag inte låta bli att hata mig själv ibland. Hata mig själv för att jag är så mänsklig. Fan vad härligt det hade varit, om man hade varit en såndär övermänsklig person som aldrig någonsin sårar någon annan (eller sig själv)!

Hur som helst, om jag ser förbi det jag själv gjort under min livstid... Förtjänar jag verkligen att bli sådär vidrigt behandlad som jag faktiskt blir ibland? Jag har ju precis konstaterat att jag inte är Guds bästa barn, men ändå... Förtjänar jag det? Är det något sorts straff för hur jag själv beter mig? Ni ska veta att jag sekunden efter att jag exempelvis säger något dumt som sårar någon, verkligen ångrar det. Jag AVSKYR att såra andra, det är så sant som det kan bli. Iofs kanske inte den där regeln gäller människor som beter sig vidrigt och som kanske faktiskt förtjänar en dum kommentar...

Jag har kommit fram till att jag verkligen inte vill umgås med de som behandlar mig illa. Jag tänker absolut inte nämna några namn - jag vet inte ens om jag riktar mig till någon speciell genom denna text. Men om du känner dig träffad - tänk efter. Om du vill ha mig som vän, behandla mig bättre. Eller åtminstone så som jag förtjänar - vilket jag hoppas är bättre än skit!