Ja, jag är riktigt orolig. Pappa ska läggas in på sjukhus den trettioförsta januari. Jag vet att man ska tro och hoppas på det bästa, men jag kan inte tränga undan den där gnagande känslan av oro. Chansen att det skulle gå åt helvete är minimal, men som sagt så oroar man sig ändå! Jag vet att pappa kommer må så mycket bättre efter operationen om den lyckas - och det borde den göra, för vad tusan: farmor opererades för samma sak för femton år sedan och överlevde! Dessutom har läkarna blivit mycket bättre sedan dess, utvecklingen går ju framåt hela tiden.  

Livet är så himla oförutsägbart. Vi vet aldrig vad som kommer att hända imorgon. Men jag är hellre helt ovetande. Jag vill inte behöva oroa mig.