Jag har en känsla av att detta kommer att bli ett sådant inlägg som jag kommer ta bort sen när jag har fått distans till det hela. Det är nämligen så att jag har gått och tänkt på en sak hela veckan. Ni som läser detta, tolka inte mitt inlägg som att jag tycker synd om mig själv eller så. Det är inte så att jag suktar efter medlidande. Jag måste bara skriva av mig.

Jo, mamma har många gånger under åren som gått pratat om att hon och pappa var jätterädda för min hälsa när jag var sisådär åtta. Jag åt nämligen knappt någonting och de var rädda att det skulle utvecklas till anorexi, vilket det som tur var inte gjorde. Jag har alltid sett på den tiden som att jag plötsligt blev ganska kräsen med maten, men att jag ändå åt tills jag var mätt. Jag har liksom aldrig haft något minne av att jag inte ville äta.

För ungefär en vecka sedan frågade jag mamma hur hon och pappa uppfattade situationen, hur de märkte att jag förändrades. Hon berättade då att jag en dag när jag var åtta hade kommit hem från skolan och varit ledsen. När vi skulle gå på rast så hade någon ropat "Kom nu kortis så går vi" eller något liknande, och jag sa till mamma och pappa att jag ville vara lång och smal och inte kort och tjock som jag trodde att jag var. Jag har alltid varit kort, men aldrig tjock så jag vet inte vart jag kan ha fått det ifrån. Hur som helst; det läskiga med det hela är att jag inte har något som helst minne av detta, att jag skulle ha kommit hem och varit ledsen över att vara kort och tjock (!). Alltså har jag förträngt det, och då undrar jag; var det ett tecken på att jag verkligen var på väg att råka illa ut?

Det har aldrig varit så att någon har påpekat att jag är kort, men många gånger har jag hört orden "Men gud vad smal du är!". Något många inte verkar förstå är att det är lika jobbigt för en smal person att höra detta som det är för en överviktig person att höra "Men gud vad du är tjock!". Skillnaden är att det är väldigt ovanligt att någon säger detta rakt ut till någon som är överviktig. Däremot verkar det vara helt okej att ibland påpeka för någon att den är smal. Varför är det så? 

Jag kan då också säga att jag mådde ganska dåligt över att jag var väldigt smal när jag var yngre. Nuförtiden är jag inte lika smal och det är jag glad över. Jag kan dock inte sluta tänka på hur nära det var att allt blev fel...