Det känns som att jag inte betyder lika mycket för dig längre. Och jag hatar att jag blir tagen för given. Jag förtjänar bättre än så.



Visst är det märkligt att det finns vissa människor som kan beskriva saker så bra? Jag menar, det finns texter som säger precis det jag vill ha sagt, eller som beskriver precis hur jag känner. Varför kan jag själv inte beskriva det, när det verkar så enkelt för andra?

Här, exempelvis. Fading like a flower med Roxette. Jag önskar jag hade skrivit detta först:

In a time
where the sun descends alone
I ran a long long way from home
to find a heart thats made of stone

I will try
I just need a little time
to get your face right out of my mind
to see the world through different eyes

Every time I see you
oh I try to hide away
but when we meet it seems I can't let go
every time you leave the room
I feel I'm fading like a flower

Tell me why
when I scream there's no reply
when I reach out there's nothing to find
when I sleep I break down and cry

Every time I see you
oh I try to hide away
but when we meet it seems I can't let go
every time you leave the room
I feel I'm fading like a flower
fading like a rose
beaten by the storm
talking to myself
getting washed by the rain
its such a cold cold town
ooh its such a cold town