Jag sitter här, ensam, och tänker på att det är jobbdag imorgon. Tanken gör mig trött. Men det är fem veckor kvar att jobba, bara 25 dagar. Det ska jag klara av utan att ramla ihop i en liten Märd-hög.

Här sitter jag, berusad av tanken på den perfekte mannen. Är det så att det är vi som suktar och drömmer, som aldrig får det vi vill ha? Vad krävs egentligen för att man ska hitta någon där det finns ömsesidighet? Vad är det som gör en människa attraktiv och en annan inte? Varför vill man alltid ha det (men speciellt den) man inte kan få? Jag överdriver inte när jag säger att jag ofta funderar över just dessa frågor. Och inte blir man klokare eller gladare av att fundera över dem, snarare tvärtom.