Jag har just kommit hem från jobbet. Jag är trött. Jag gick upp halv fem i morse. Nu sitter jag här och filosoferar. Av någon anledning börjar jag tänka på ordet smurf.

Är inte ordet smurf det kanske sötaste och roligaste nånsin? Självklart bidrar figurerna som porträtterar ordet väldigt mycket till att det är gulligt. För herregud, vad är sötare än små blå figurer med pipiga röster?

Nu undrar jag - varför är smurfar just blå? Varför inte rosa eller gröna? Tyvärr får jag nog aldrig ett bra svar på den frågan. Men jag gissar på att det var ett val, helt enkelt. Smurfarna kunde ju inte vara regnbågsfärgade!

Något som är snäppet sötare än ordet smurf är "att smurfa". Det är ett uttryck som (i en mängd olika böjningar) alla smurfar kan använda när de vill, vad de än gör. Om de exempelvis måste ta sig igenom en skog, säger de inte att de ska "gå genom skogen", utan de "smurfar sig genom skogen". Tänk om man var smurf och fick säga sådär! Och ingen kan säga emot när man säger att man smurfar. För det finns ju inga bra motargument! Du kan använda det på jobbet, när chefen frågar varför du har en otillåtet lång rast. "Jag smurfar", säger du. Och vad kan chefen säga då? Ingenting! (Egentligen är detta resonemang mot logiken då chefen helt enkelt kan ge dig sparken om du vägrar att jobba, men det är en annan femma.)

Den som älskar hallonsaft och sarsapariller skulle nog vara glad om han eller hon blev smurf, eftersom det är vad smurfarna lever av. Å andra sidan skulle det vara svårt att hitta en mänsklig partner, i och med att man skulle vara blå samt endast tre äpplen hög. Ett mindre problem, kan kanske vissa tycka. Man är ju ändå smurf - supercoolt.