Igår fick jag den mest egendomliga känsla. En sån där känsla som är svår att sätta ord på. Men jag tror att man kan säga att jag gav upp. Jag har klamrat mig fast vid drömmen alltför länge. Eller, det är nog snarare hoppet jag haft som livlina. Mina vänner har länge sagt att det är bättre om jag går vidare, men jag har inte velat. För mig har det känts som att det inte kommer komma något bättre i framtiden, eller ens något lika bra. Men det är klart att det finns något i framtiden. Jag har bara ignorerat det faktumet, för jag vill ha allt det fina nu.

Som sagt, jag har nått en punkt då jag helt enkelt inte orkar mer. Det känns meningslöst. Det känns som att jag är värd något som åtminstone är lite bättre. Det känns som att det ändå aldrig kommer att bli som jag vill att det ska vara. Jag tror att du aldrig kommer att öppna ögonen och inse att det är mig du borde välja. Och är det verkligen så att du borde välja mig? Jag har hoppats på just det så länge, och jag ska inte ljuga - nånstans inom mig hoppas jag än.