Jo, enligt Vitamin C:s låt Graduation kommer vi att vara vänner föralltid, trots att vi skiljs åt. Den där låten är så bra... man blir glad samtidigt som man blir ledsen. För visst är det märkligt? Att man kan känna två starka, motsatta känslor samtidigt? Ena dagen tänker man "Åh, så skönt det kommer bli att slippa allt jobbigt skolarbete. Att slippa de där kraven.", men nästa dag är man deppig över att allt kommer att förändras. No more Sp3 liksom.

Dessutom känner jag mig som den bräckligaste av oss alla. Jag vet inte om jag kommer att klara av studenten. Jag kommer bryta ihop. Ligga där på marken i en pöl av tårar. Snora ner alla fina klänningar inklusive min egen då jag krampaktigt klänger mig fast vid mina vänner. Om jag nu inte fått ett sammanbrott redan innan denna dag. Då kanske alla tårar redan fallit...

I flera dagar har jag gått och oroat mig över saker som gäller balen. Bland annat när det gäller håret. Jag bestämde för längesen att jag skulle köpa spolar och fixa lockar själv. Men nu har jag börjat ångra mig då jag tänker på att mina vänner kommer att ha superglammiga frisör-fixade frisyrer. Tänk om mitt skiter sig? Jag får väl testa spolarna i helgen och om de inte fungerar så får jag väl köra på locktång. Men vad gör jag om även det skulle gå åt pipsvängen? Dessutom är jag så förbannat blek. GAH, vad jag hatar denna hysteri! Denna stress som alltid drabbar oss tjejer vid sådana tillfällen som dessa. Vi känner alltid att vi måste vara minst lika fina som alla andra. Och jag känner precis så just nu. Jag är väl en aning naiv eller vad man ska säga, då jag önskar att folk kommer tänka "Wow, vad Madde är vacker!". Med detta menar jag inte att jag tror så illa att det inte finns en enda kotte som tycker att jag är vacker annars, men just balen är så speciell. Suck...