...du minns det med glädje, du minns det med sorg.

Det är ingen som riktigt vet hur naiv jag är. Jag ägnar mycket tid åt att drömma mig bort. Jag blir upprymd över saker jag egentligen vet har mycket liten chans att bli verklighet. Å andra sidan kan jag inte låta bli att tänka, att för vissa personer blir de där till synes omöjliga drömmarna en underbar verklighet. Men jag tror att det är farligt att hoppas, eller åtminstone att tro, att det ska inträffa för en själv. Jag är mixen mellan realist och drömmare personifierad, som ni ser. Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad som är bäst för det egna välbefinnandet - att tillåta sig att drömma sig bort lite då och då, eller att inse att man måste kämpa för allt man har samt att ju större och krångligare ens drömmar är, desto mindre chans är det att de slår in.