Det är såklart inte på riktigt. Ibland är det i slow motion. Jag vandrar fram genom ett rum eller på en äng, jag vet inte. Mitt hår är glänsande och lockigt. Mina ögon lyser som ett solstänkt hav. På mina läppar spelar ett såntdär leende jag framkallar alltför, ja synnerlingen alltför, sällan. Jag funderar på om jag ska fortsätta vara elegant och liksom mystiskt flyta fram, eller om jag ska skutta lyckligt. Jag kommer fram till att jag i allmänhet är lite mystisk, så det får bli det första alternativet. Min klänning är av flödande chiffong. Det lyser om mig, lite som det lyser om en stjärna, men runtomkring svävar en grå dimma. Jag hinner nästan förlora min lyckliga sinnesstämning, då dimman plötsligt lättar. Det är inte värme. Det är inte solen. Det är en människa. Som är värmen; som är solen. Som lyser så mycket starkare än jag någonsin skulle kunna göra. Det finaste jag sett. Det finaste jag nånsin kommer få se. Tårar faller. Fingertoppar rör varandra. Solen och den lilla stjärnan smälter.

Så är det. I drömmen.

Yeah you, send a little love my way
Every second I spend waiting
drags me closer to this grave
I'm not alone
No, I'm just on my own
And I, it's a little cold outside
Don't think I'll escape
Why would I escape you?
Don't think I'll replace
How could I replace you?
And don't be so hard on yourself
You won't get better 'til you get worse